FOLKMORDET PÅ ASSYRIERNA år 1915 (SEYFO)

Under 1999 fick kurdernas situation i Turkiet på allvar uppmärksamhet genom ingripandet av PKK-ledaren Öcalan. I den svenska debatten har man allt för ofta fokuserat sig på just kurderna istället för den turkiska staten när man ska förklara de senaste15 årens blodiga inbördeskrig i östra Anatolien. För den som kan sin historia blir bilden en annan än den som vanligtvis återges i svenska och västerländska medier.     

Kurderna är bara det senaste i raden av folk som tvångs assimilerats, decimerats eller utplånats. I början av århundradet fanns det över två miljoner armenier i Turkiet, idag finns mindre än 70 000. Likaså är idag de en så talrika grekiska och assyriska befolkningarna i praktiken utplånade. Nyckeln till att förstå det moderna Turkiets politik mot kurderna, likväl som de kristna minoriteternas öde är ta reda på vad som hände under första världskriget. Århundradets första folkmord ägde rum i Turkiet när de ultranationalistiska ungturkarna beslöt utplåna de kristna minoriteterna i allmänhet och armenierna i synnerhet. Någon exakt siffra för hur många som dödades finns inte, men de första seriösa historiker uppskattar antalet mördade armenier till mellan 1 och 1,5 miljoner. Även assyrierna utsattes för en regelrätt utrotning då man sällan gjorde skillnad på etnicitet utan kristna räknades som ”otrogna” i enlighet med jihad och massakrerades urskillningslöst.

Den grekiska ursprungsbefolkningen också fördriven och massakrerad i stor skala och även mindre kristna minoriteter som kaldéer och maroniter. Siffrorna går isär, men enligt den amerikanske folkmordsforskaren R. J Rummel så mördades mellan 3,5 och 4,3 kristna under hela perioden 1900-1924, de flesta givetvis under första världskriget och åren därefter. Även de flesta bevarade dokument och vittnesmål (bland annat från högsta ungturkiska ledningen) talar om armenierna och den armeniska frågan ska man inte bedra sig till att tro att assyrierna klarade sig bättre undan. De enda kristna ungturkarna var något mindre brutala mot var grekerna, vilket berodde på någon särskild omsorg om just dem utan att man var rädd för att stöta sig allt för mycket med Grekland. Armenier och assyrier hade som bekant ingen egen stat som kunde ta tillvara deras intressen och de kristna stormakterna protesterade visserligen högljutt men var själva för upptagna med första världskriget för att kunna göra något.

I dagsläget debatteras upplysningskampanjer om brott mot mänskligheten, men för de flesta sträcker sig inte minnet längre än till andra världskriget. Det är få som ens vet att det ens fanns ett folk som heter assyrier och än färre som vet vad som hände 1915. Armenier, greker och assyrier har bott i Västasien åtminstone sedan 500-talet f. Kr. men perioderna med självständighet har varit korta. Under hela det turkisk-osmanska rikets historia var de några av de mest produktiva minoriteterna i imperiet, men i ett rike där islam var statsbärande ideologi blev icke-muslimer ofrånkomligen andra klassens medborgare. Man saknade bland annat tillträde till domstolar, fick betala en straffskatt kallad ”haradj” och hade heller inte rätt att bära vapen till skillnad mot sina muslimska grannar. Särskilt det sistnämnda skulle göra de mycket svårare för de kristna att försvara sig mot rasande pöblar under folkmordet. Under det sena 1800-talet hårdnade förtrycket mot de kristna allt mer då imperiet förföll och sultanatet visade sig vara oförmöget till modernisering. Men det sultan Abdul Hamid saknade i politisk finess kompenserade han med i rå maktutövning. År 1894 utbröt omfattande massakrer på framför allt armenier och under de följande två åren mördades runt en kvarts miljon kristna.

I den mån assyrierna klarade sig bättre var det på grund av Turabdins geografiska svårtillgänglighet för de turkiska trupperna. Många dokument talar dock om att de så kallat hamidianska regementena, i praktiken tung beväpnade kurdiska klankrigare, tidvis utövade ett brutalt banditvälde mot alla icke-muslimer som kom i deras väg. När ungturkarna tog makten 1908 väckte det entusiasm även hos de kristna minoriteterna då ungturkarna utlovade lika behandling av alla i imperiet, oavsett religion och etnicitet. Förhoppningarna krossades redan 1909 då nya massakrer utbröt återigen i huvudsak riktade mot armenierna och mellan 17 000 och 25 000 dödades. I Gabriele Younans bok Den Glömda Förintelsen; Dokument nr.6 kan man läsa följande: ”Chefen för gendarmeriet i Midyat, Mehmed Agha (Vilajet Diyarbakir, Sandjak Mardin) har, mot all billighet och Hans majestät sultanens förbud, kallad samman hela familjen Hadjo, en av de mest kända kurdiska banditerna i vår trakt, liksom ett antal inte närmare kända kurder och soldater som rövarhövdingarna utnämnt, och i flera dagar belägrat vår by.

Trettioåtta (38) av våra släktingar och grannar, vilkas namn anges ovan, har mördats, Två havande kvinnor har skurits upp i buken, så att fostren kom ut. Dessutom sårades åtta personer svårt. Slutligen har de förövat oerhörda grymheter, tagit våra tillhörigheter, rövat våra hjordar och pengar, bränt ner våra hus och ödelagt våra åkrar. På grund av dessa våldsdåd har vi upprepade gånger besvärat oss hos de lokala myndigheterna, främst hos mutesarif i Mardin, men man har slagit dövörat till, lämnat våra böner om rättvisa utan avseende, eftersom man önskar dölja att soldater deltog, och eftersom man vill skydda de personer som anstiftat detta rövartåg. Då de aktuella våldsdåden gjordes mot Hans majestät sultanens vilja ber vi underdånigast Er Excellens att bestraffa illgärningsmännen enlig lagen och värna våra rättigheter”.

Till skillnad från den störtade sultanen Abdul Hamid som gjort aggressiv panislamism till statsideologi så var ungturkarna radikala nationalister. Deras syn på minoriteter var däremot densamma som sultanens. I det storturkiska imperium som ungturkarna drämde om fanns ingen plats för icke-turkiska folk förutsatt att man inte var muslimer. Första världskriget gav ungturkarna chansen att en gång för alla ”lösa den armeniska frågan”, vilket i praktiken omfattade även assyrier, kaldéer, maroniter och så långt det var möjligt även greker. Den 25 april 1915 arresterades ledande armeniska politiker och intellektuella över hela riket. Efter att alla potentiella ledare för armenierna mördades så började man utplåna de breda lagren av befolkningen. Med kort varsel kommenderades de ut på långa marscher och nekades mat och vatten. Dessutom tömde myndigheterna fängelserna och beväpnade kriminella. Dessa ”Chettis” fick sedan fria händer att råna och döda så många armenier som möjligt. Man entusiasmerade också kurder, tjerkesser och azerier att utföra massakrer längs deportationsrutterna. De som mot förmodan överlevde svält, lemlästning och misshandel leddes ut i den syriska öknen där hettan avslutade vad ungturkarna påbörjat.

För assyriernas del så tog sig folkmordet mer karaktären av ett regelrätt utrotningskrig. Där den turkiska armén inte kom åt att anfalla och massakrera assyrierna i deras byar så gavs kurdiska klaner fria händer att döda assyrierna och ta deras egendom. Precis som med armenierna förekom deportation och bakhåll ditt man lurade assyrier med löften om fri lejd. Assyrierna försökte i större utsträckning än armenierna att försvara sig själva men det var bara på ett fåtal platser man lyckades hålla de numerärt och vapenmässigt överlägsna turkarna och kurderna länge nog för att undgå regelrätt massakrering. Även efter det osmanska rikets kollaps i slutet av kriget fortsatte massakrerna, men då på order av Mustafa Kemal ”Attaturk”, det moderna Turkiets grundare.

Under resten av århundradet har den turkiska staten lagt ner betydande resurser på att försöka skriva om historien och förneka folkmordet. När franska Nationalförsamlingen 1998 antog en resolution som erkände folkmordet svarade Turkiet med att frysa beställningar från fransk industri värde över 50 miljarder Franc. Den franska senaten har därefter bordlagt verifieringen av resolutionen på obestämd tid. I augusti 1997 ombegravdes kvarlevorna av arkitekten bakom folkmordet 1915, dåvarande krigsministern Enver Pacha. Det skedde under militära hedersbetygelser i en moské i Sisli i centrala Istanbul där hela det politiska och militära etablissemanget i Turkiet slöt upp. En av de närvarande vid begravningen var ingen mindre än Turkiets president Suleyman Demirel, som sade följande till en turkisk dagstidning: ”För alla turkar är Enver Pacha en stor hjälte”. De som ivrar för Turkiets inträde i EU bör hålla i åtanke de konstanta brotten mot de mänskliga rättigheterna, förstörandet av ursprungsbefolkningarnas kulturarv, ockupationen av norra Cypern och förnekandet av folkmordet på de kristna under första världskriget. Den dag Europa släpper in ett Turkiet som inte tagit itu med sin historia blir det också medskyldigt till dess brott.

(Tidigare publicerad i Hujådå, april 2000) Text: av Nils Löw