De assyriska kungarna betraktades som Guds söner

Det har inte bedrivits någon allvarlig forskning kring vilken inverkan de religiösa mesopotamiska tankarna har haft på utvecklingen av andra forntida religiösa och filosofiska tankar.
Det som följer är mina egna expeditioner genom detta okända territorium. Jag misstänker att inflytandet har varit mycket större än någon hittills har anat.

En liten utgångspunkt kan antas till exempel vara det mesopotamiska budordet att avstå från arbete eller resa var sjunde dag i månaden (plus den 19:de dagen). Jag vet inte om detta budord hade något inflytande på det israeliska budordet att avstå från arbete och resa var sjunde dag. Det kan helt enkel vara en tillfällighet eller så finns det kanske ett samband mellan dessa förbud.

Av större vikt är den mesopotamiska uppfattningen att kungen är Guds son. Vi kommer att se några slående likheter hos senare förekommande religiösa begrepp.
Det har funnits en förhärskande mening bland folk i allmänhet kring de assyriska kungarna. De har beskrivits som den värsta sortens envåldshärskare som, när de inte ägnade sig åt krig eller andra grymheter, fördrev tiden i sina harem med fester och kroppsliga nöjen. Eugéne Delacroix’ berömda målning La mort de Sardanapalus (Sardanapalus död) är ett bevis på denna allmänna uppfattning. Bilden, som är en förvriden framställning av denne siste store assyriske kung (600-talet f Kr), vittnar om en atmosfär av moraliskt förfall och ett liv i lyx. Så beskrevs de av grekerna i sina forntida berättelser.

Det heliga trädet
En granskning av de efterlämnade assyriska dokumenten ger emellertid en helt annan bild av den assyriska kungavärdigheten. En kung som är upptagen med nöjen och grymheter, skulle väcka assyriernas anstöt. Kungens ämbete var för dem en helig institution med rötterna i himlen och deras kung var förebilden av mänsklig fulländning, vilket ansågs vara en nödvändig förutsättning för att själv uppnå frälsning. Kungaämbetets gudomliga härkomst kan redan härledas till forntida mesopotamiska kulturer. Den uttrycks både i den sumeriska och babyloniska mytologin på ett allegoriskt sätt med ett träd som är planterat ovanför jorden av modergudinnan Inanna/Ishtar. Det heliga trädet, som vanligtvis framställs som en stiliserad palm växande på ett berg, är ett vanligt återkommande prydnadsmotiv i den kungliga assyriska ikonografin. Motivet förekommer i rikets arkitektur, på den regerande elitens vapen och sigill, på kungliga juveler osv. Murarna på kung Assurnasirpal II (883-859 f Kr) palats i Kalhu (nuvarande Nimrud) var täckta med mer än 400 avbildningar av det heliga trädet.

Den mest omsorgsfulla utarbetningen av trädmotivet hittar man i detta palats på en relief placerad direkt bakom den kungliga tronen. Trädet dyker där upp under Assurs bevingade solskiva. Sinnebilden av Assur, rikets högsta gud, svävande över trädet markerar dess kosmiska beskaffenhet. Växande på världsaxeln förenar det kosmiska trädet himmel och jord. De två kungafigurerna på dess båda sidor föreställer Assurnasirpal II som den idealiske kungen. Naveln i det assyriska riket var detta gåtfulla träd, världens medelpunkt sett ur den ideologiska synvinkeln. Trädets kosmiska natur framhävs av den omsorgsfullt utarbetade strukturen, som är helt symmetrisk och i axiell jämvikt. Likaså antyds detta av reliefens allmänna sammansättning, där de flankerade figurerna tvingar betraktarens uppmärksamhet att rikta sig mot mitten och därifrån mot den bevingade solskivan ovanför.

Förenar himmel och jord
Ett kosmiskt träd växande i världens mitt, som förenar himmel och jord, var den bästa tänkbara bildsymbolen för att markera kungens centrala ställning som kungadömets brännpunkt och som Guds enda representant på jorden. När kungen satt på sin tron fick de närvarande i tronsalen intrycket av att han gick upp i trädet, således blev han ett med trädet så som han vore trädets mänskliga inkarnation. Samma urbild antyds underförstått i bibeln. I fjärde kapitlet av Daniels bok drömmer den babyloniske kungen om ett stort träd växande i mitten av jorden, där trädtoppen når himlen och det är sagt av profeten: ”det är du själv, o kung” (Daniel 4:10-22).

Kungens förknippande med det kosmiska trädet är en del av den assyriska kungsåskådningen, som ärvdes av forna mesopotamiska riken. Flera sumeriska kungar ur tredje Ur dynastin (ca. 2000 f Kr) tillskrivs vara ”palmträd” eller ”mes-träd växande längs överflödande vattendrag”. I det babyloniska eposet Erra är det sagt att mes-trädet ”når med sina rötter till botten av dödsriket och med sin trädtopp Anu’s himmel”. Således lämnar detta inget tvivel om dess identifikation med det kosmiska trädet. Att framställa kungen som en personifikation av det kosmiska trädet betonade inte bara med eftertryck kungens unika ställning och makt, utan var också ett hjälpmedel för att understryka kungaämbetets gudomliga härkomst.

Som det redan har konstaterats tidigare, har det kosmiska trädet blivit planterat i denna värld av gudinnan Inanna/Ishtar, som på annat håll avbildas som kungens gudomliga mor. I den assyriska konsten finns det porträtt av gudinnan, där hon sköter om kungen som spädbarn eller barn. Det budskap som detta framförde var således att kungens innersta väsen, hans grundläggande egenskaper, var identiska med sin gudomliga mors egenskaper och väsen. Förutom denna föreställning om att de väsentliga egenskaperna var identiska, eller med ett annat ord väsensenhet, framkommer det i de assyriska skrifterna att gudinnan också identifierades med dadelpalmen.

Treenigheten
Eftersom kungen i kontrast till gudarna är av kött och blod, måste hans väsensenhet med gud förstås ses som något andligt. Det var inte något som uppehöll sig i hans kropp utan i hans andliga natur, i hans psyke eller själ. Han var således ett väsen bestående av både materia och gudomlig natur. Detta låter väldigt mycket likt homoousios doktrinen, som förkunnades under konsiliet i Nicaea år 325, där man fastslog att Sonen vore ”av liknande gudomsväsen” som Fadern. Enligt Gilgamesh-eposet var dess hjälte en ”fulländad kung”, till två tredjedelar gud och en tredjedel människa.

Ishtar, kungens gudomliga mor, var Assurs fru. Assur var rikets högsta gud, där han enligt de assyriska källorna beskrevs som ”gudarnas totalsumma” och den enda sanna guden. Således var Assur underförstått kungens ”gudomlige far”, medan den förre var hans ”son” i mänsklig form. Denna far-mor-son triaden, bestående av Assur, Ishtar och kungen, påminner en om den heliga trefaldigheten i kristendomen, där enligt Athanasios sonen har ”precis samma gudomlighet som Fadern, men att denna gudomlighet är snarare som uppenbarad än inneboende.

Föreställningen att kungen är Guds son ansågs endast så länge för sann som den gudomliga själen, som stadigvarande uppehöll sig i hans mänskliga kropp, var kvar. I mesopotamisk mytologi antar denna gudomliga själ formen av en gudomlig räddare, Ninurta. Dennes mytologiske roll blev medvetet efterliknad av de assyriska kungarna, både i ritualer och i det dagliga livet. Ninurta-myten är känd i ett otal versioner, men i dess grunddrag är det en historia om ljusets seger över mörkrets makter och döden. I alla förekommande versioner bryter Ninurta, den gudomlige kungens son, upp från sin himmelska boning för att bekämpa djävulens styrkor, som hotar hans fars kungadöme. Han fortsätter sin väg mot ”berget” eller det ”främmande landet”, möter fienden, besegrar den och sedan återvänder i triumf till sitt himmelska hem, där han välsignas av sin far och mor. Upphöjd vid deras sida blir Ninurta en allsmäktig kosmisk räkenskapsförare över människornas öde. Det är detta som den assyriske kungen söker efterlikna.

Det är inte svårt att känna igen arketypen av den kristna dogmen i den här myten, nämligen upphöjelsen av Kristus till sin fars högre sida, som domare över allt levande och död. Ninurtas gestalt påminner om ärkeängeln Mikael, den ”store prinsen”, drakendödaren och innehavaren av nycklarna till himmelsporten i den judiska apokalypsen och apokryfiska folksägnen.

Enligt doktrinen var den perfekta kungen, som förkroppsligade Ninurta, det ”perfekta efterliknadet av gud”, som ägde en gudoms alla utmärkande drag. Likt Assur var han allsmäktig, allestädes närvarande, ytterst vis och förståndig, rent av fulländad och barmhärtig, full av kärlek, ärorik och enastående stark. Likt den paulinske Kristus omspände han översinnligt hela universum, som symboliserades genom det kosmiska trädet. Kort sagt var han en Gud i mänsklig skepnad, den ”fulländade mannen”, troligen den enda personen som var lämpad att styra världen som Guds jordiske representant. Som en halvgudomlig varelse var endast han bland alla mänskliga varelser omgiven av en gudomlig nimbus, eller melammu, det yttre kännetecknet för gudomlig fulländning.

Metaforer
Det assyriska begreppet om den kungliga fulländningen är inte utarbetat och uttryckt i sina ordalag enligt Aristoteles formella logik, utan endast genom metaforer, allegorier och symboliskt bildspråk. För att få insikt i det måste vi därför se saker och ting genom de symboler och avbilder som användes för att uttrycka detta. Den viktigaste symbolen är solen, ursymbolen för den högsta guden, Assur. Den förblindande glansen av gudens solskiva symboliserade fullständig renhet, helighet och rättfärdighet, uppställt som motsats för mörkret i världen förbundet med ondska, okunnighet, orättvisa och död. Solens orubbliga, fullkomligt raka bana tvärsöver himlen, dess obarmhärtiga hetta och den triumferande återkomsten efter vintersolståndet symboliserade Guds oemotståndliga seger över elakhet och ondska. Slutligen symboliserade den eviga återkomsten av årstiderna Guds och kungadömets odödlighet - en gudomlig inrättning som i all evighet pånyttföds, trots kungens kroppsliga död.

I den assyriska kungaideologin nämndes ofta att kungen är ”solen” eller är Shamashs (solgudens) avbild, och ordet ”kung” skrevs vanligtvis med solgudens heliga nummer, nämligen 20. Naturligtvis var det uppenbarligen klart för alla som var nära kungen att vad än hans andliga tillstånd var, så var hans fysik mänsklig och således utsatt för alla mänskliga svagheter och ofullkomligheter som sjukdomar, skador, dåligt uppförande, dåligt minne, felaktiga domar, bristfälliga beslut, felberäkningar och naturligtvis alla andra sorters brister, även fysisk död.

Mänskliga brister
Den mänskliga komponentens skörhet, som även gällde kungen, var i vederbörlig ordning godtagen och accepterades som en oundviklighet, men kunde inte tolereras. Kungens kropp betraktades snarast vara ett tempel uppfört av självaste Gud – den världsliga hemvisten av den gudomliga anden. Likt ett tempel av sten, som så småningom utnöttes och fläckades ner av damm, rök, regn, eld och andra naturkrafter, så utsattes även kungens kropp för väder och vind, föroreningar, förfall och ålderdom. Lika ovärdigt som det var för Guds motstycke att bo i ett smutsigt och förfallet tempel, så var det lika oacceptabelt att Guds ande, liktydigt med renhet, kyskhet, visdom, ljus och fulländning, uppehöll sig i en smutsig och skämd kropp. Det var ofrånkomligt att synliga fläckar eller brister på kungens kropp eller beteende omedelbart skulle avlägsnas och förbättras, likt solskivan som efter solförmörkelsen kommer tillbaka med sin forna glans och skönhet. Annars skulle den gudomliga anden avlägsna sig från kungens kropp och lämna efter sig ett tomt skal.

En fulländad kung, uppfylld med den gudomliga anden, var i stånd att verka för en rättvis maktutövning och vidmakthålla den kosmiska harmonin och således garantera sitt folk gudomlig välsignelse, framgång och fred. Om emellertid en kung misslyckades att uppnå den erforderliga fulländningen, styra utan den gudomliga anden och endast förlita sig på sig själv, så skulle han styra orättvist, bringa den kosmiska harmonin i oordning, dra på sig den gudomliga vreden och orsaka sitt folk ändlöst elände, katastrofer och krig.

Jättelika och övernaturliga väsen, i form av en tjur, lejon, örn och människa symboliseran-de de fyra riktningarna, bevakade dess portar. Dessa kolosser markerade att palatset var en helig plats och de skulle kunna jämföras med de fyra väktarna av den gudomliga tron-en i Hesekiel 1:10 och i Uppenbarelseboken 4:7, där de åter dyker upp som symbolerna för de fyra evangelisterna i det nya testamentet: Matteus (människa), Markus (lejon), Lukas (tjur) och Johannes (örn).

Kungens renhet och fulländning måste således upprätthållas till vilket pris som helst och detta åstadkoms med hjälp av Gud och genom kungens och sina närmaste rådgivares ansträngningar.

Medfödd fulländning
Enligt doktrinen var gudalik fulländning hos kungarna en medfödd egenskap, som skänktes till dem redan före födelsen. Enligt de kungliga inskriptionerna var kungarna kallade och förutbestämda för sitt ämbete sedan tidens begynnelse. Kungarnas anletsdrag var mirakulöst nog redan fulländade i deras gudomliga mors sköte. Modergudinnan förlänade dem godhetens ande och deras intellekt, medan de fysiska anlagen fulländades av de stora gudarna, som förlänade dem begåvningar och utmärkande egenskaper. Efter födelsen blev kungarna omhändertagna i Ishtars tempel, uppfostrade ”under gudinnans vingar” och invigda i hennes heliga hantverk. Deras utbildning avslutades i ”lertavlehuset”, där de fick en grundlig träning i mesopotamisk bildning och visdom. Följande inskription om den assyriske kungen Assurbanipal (669-630 f Kr) belyser närmare den omsorgsfulla utbildningen den här kungen erhöll:
Jag lärde mig vismannens Adapas hantverk,
den gömda hemligheten bakom hela skrivyrket.
Jag studerade himlens och jordens förebud.
Man berömde mig på de lärda männens möten, argumenterade med sakkunniga spåmän om levern, himlens spegel. Jag kan lösa komplicerade, svårbegripbara matematiska problem. Jag har läst sofistikerade texter i svårbegriplig sumeriska och akkadiska och har studerad steninskriptioner från tiden före syndafloden med de bästa följeslagare.

Efter att ha avslutat sin utbildning och prövat sin tapperhet blev prinsen, som skyltade med sina största bragder, utvald och utnämnd som kronprins av sin far. Valet av prins bekräftades först efter att ha rådfrågat den gudomliga viljan genom granskning av levern eller andra inälvor av heliga får, s k leverskådning. Och på en lyckobådande dag blev prinsen officiellt introducerad i det kungliga palatset och gavs som gåva det kungliga diademet i en ceremoni, likt den triumferande återkomsten av Ninurta till sin himmelske far. Från och med nu ansågs prinsen vara lika i väsen som sin far och lämpad att utöva det kungliga ämbetet och motta den kungliga makten om hans far dog.

Evangelisterna och den bevingade tjuren
I det kungliga palatset levde kungen på en helig plats, skapad och byggd efter en gudomlig förebild som skyddades av gudar och avvärjande väsen, som man placerade vid dess portar och gömde i dess grundvalar. Jättelika och övernaturliga väsen, i form av en tjur, lejon, örn och människa symboliserande de fyra riktningarna, bevakade dess portar. Dessa kolosser markerade att palatset var en helig plats och de skulle kunna jämföras med de fyra väktarna av den gudomliga tronen i Hesekiel 1:10 och i Uppenbarelseboken 4:7, där de åter dyker upp som symbolerna för de fyra evangelisterna i det nya testamentet: Matteus (människa), Markus (lejon), Lukas (tjur) och Johannes (örn).
Mytiska vise män som skyddade palatsets portar från sidorna, höll hinkar med vigvatten och var redo att rena var och en som beträdde det heliga området. Luften i palatset var tung av all den renande inrökningen av dofter och rökelser och rummen var bemannade med eunucker och livvakter, vars könslöshet kunde liknas med dess överjordiska värd.
Även det kungliga följet var organiserat efter ett gudomligt mönster. Just så som gud härskade över och styrde universum genom ”en samling av mäktiga gudar”, så utövade kungen sina lagar genom ett råd bestående av åtta kabinettsministrar, ”en samling av mäktiga män”. Varje kabinettsminister representerade en av idealkungens utmärkande egenskaper eller uppgifter. Tillsammans utgjorde de hans påtagliga kropp som verkställde hans vilja både individuellt och i samverkan, som medlemmar av en enda kropp.

För att nå största möjliga fulländning i att fatta beslut och utesluta så långt möjligt fel genom den mänskliga faktorn, fattade kungen inga politiska, militära eller rättsliga beslut förrän han först hade rådfrågat sitt kabinett. Emellertid låg det slutgiltiga beslutet alltid hos kungen och alla beslut fattade av rådet utfärdades endast i kungens namn. För att vara på den säkra sidan rådfrågade man gudarnas vilja genom leverorakel innan några beslut av större vikt genomfördes.

Jämte det kungliga rådet berodde den kungliga fulländningens säkerhetsanordning i grund och botten av en grupp män som tillhörde kungens tjänstestab, nämligen de kungliga vetenskapsmännen. Dessa män, experter i olika områden inom den mesopotamiska bildningen, fungerade som kungens andliga bevakare och rådgivare. De övervakade jämt och ständigt kungens beteende och hälsa och hjälpte honom när det än behövdes med sina råd och sakkunnighet. Man trodde att kungens uppträdande bevakades ständigt från himlen och att gudarna meddelade sitt bifall eller missnöje med honom genom ett system av tecken i drömmar, järtecken och orakel som kunde bli uttydda och fordra ett agerande. Vilket kungligt misstag eller vilken gärning som helst som begicks mot den gudomliga viljan, var ett fel som manade till en omedelbart rättning och om felet inte åtgärdades var följden den gudomliga bestraffningen. Emellertid ålades ingen bestraffning förrän kungen hade blivit underrättad om sitt misstag och hade givits en möjlighet att ändra sig. Trots allt var han Guds älskade son. Förutom att tyda och agera på de tecken som sändes av gudarna, skyddade de kungliga vetenskapsmännen kungen mot sjukdomsorsakande demoner, svart magi och häxeri.

Låtsaskung
Varje synd eller misstag, hur litet eller obetydligt det än verkade, som kungen begick var en skamfläck som besudlade renheten i hans själ. Följaktligen var det absolut nödvändig att vid några som helst tecken av gudomligt missnöje sätta in lämpliga motåtgärder. Det var viktigt att kungen rättade till sitt misstag. Ibland var det möjligt att blidka den gudomliga vreden genom att förrätta en avvärjande ritual. I andra fall var emellertid järtecknen så allvarliga att det inte fanns någon motritual. Kungen hade begått en synd så allvarlig att endast hans död kunde gottgöra denna synd. Detta krävde att en ersättare för kungen skulle bestiga tronen, ta på sig den äkta kungens synder och dö i hans ställe för att möjliggöra kungens andliga pånyttfödelse. Denna rit ska inte för enkelhetens skull missförstås som ett enkelt sätt att ”lura ödet”. Dess kärna ligger hellre i frälsningsdoktrinen som kräver gottgörelse. Doktrinens grunddrag har angivits i myten om Ishtars nedfärd till underjorden, genom vilket även en andligt död själ (i det här fallet kungens) kunde återfå liv genom ånger, syndabekännelse och gudomlig nåd och gå tillbaka till ett tillstånd av oskuldsfullhet och renhet vid en gradvis uppstigning till ett högre andligt tillstånd. Dessa relevanta ritualer var för kungen en tung påfrestning, som var tvungen att leva ett asketiskt liv och underkasta sig en lång och invecklad rad av rituella reningar under ersättarens ”regeringstid”, vilket ofta varade så länge som hundra dagar. Tonvikten i ritualen ligger helt klart hos härskarens ånger och inte bara i de mekaniskt utförda rituella handlingarna.

Vi kan få en uppfattning om kungens sinnesstämning genom en bön som han bad under en pågående reningsrit, där hans symboliska uppstigning från döden markerades.
Fullföljandet och verkställandet av kungaämbetets rituella företeelser var nödvändiga för att vidmakthålla den gudomliga världsliga ordningen, som var kungens huvuduppgift. Denna ordningsföljd av saker och ting, förkroppsligad i kungens person och i det assyriska riket som det sanna ”himmelska kungariket på jorden”, existerade inte bara för sin egen skull utan tjänade ett högre syfte. Syftet var att förse människosläktet med ett levande exempel av andlig fulländning och förvärvet av detta skulle i gengäld öppna vägen till ett evigt liv. Slutligen hade kungen också uppgiften att agera räddare från liv och död. Denna uppgift delade han med sin himmelske förebild, Ninurta.

Gilgamesh
Vägen till denna andliga fulländning återges i Gilgamesh-eposet - den berömda historien om den legendariske kungen i Uruk som sökte evigt liv. I eposets början meddelar oss författaren att Gilgamesh har återvänt från sitt uppdrag med en gömd hemlighet, som han har skrivit ner för den efterkommande släkten, men har inte någonstans avslöjat vad hemligheten är. Således ger han ledtrådar hur denna ”låsta himmelsblå ask” kan bli upptäckt och öppnad. Dessa ledtrådar omfattar eposets litterära uppbyggnad, litterära anspelningar, gåtfulla avsnitt och förbryllande stavningar av namn och ord, som måste bli analyserade med dåtidens esoteriska tolkningsteknik. En viktig ledtråd ges av den egendomliga stavningen på förkämpens namn, GISH.GIN.MASH, som uppdelad i logografiska beståndsdelar kan tolkas som ”mannen som motsvarar trädets jämvikt”. En annan ledtråd ges genom eposets tematiska uppbyggnad. Var och en av de tolv lertavlorna tar itu med olika andliga ämnen, förknippad med en särskilt stor gud i den assyriska panteon. Det anmärkningsvärda är att ordningsföljden av dessa gudar i eposet motsvarar ordningsföljden i det heliga trädet, börjande med Nergal som är dödsrikets gud och den sexuella kraften vid trädets rot. När man en gång har insett att eposet är uppbyggd efter det heliga trädet, blir berättelsen en vägvisare till gradvis andlig utveckling, kulminerande i prestationer av ytterst intellektuella krafter som möjliggör det för hjälten att möta sin döde vän i slutet av eposet och erhålla från honom viktig information om liv och död.

Två avgörande punkter utmärker hjältens framsteg mot andlig fulländning: dödandet av jätten Humbaba och fällandet av det stora cederträdet i den femte lertavlan (vilket jag tar för att symbolisera segern över ”id”, människans djuriska själ).

Tack vare den fulländning han uppnår, förunnas Gilgamesh gudomlighet och blir därmed dödsrikets domare – den mesopotamiska motsvarigheten till den egyptiska guden Osiris – efter sin fysiska död. En hymn till Gilgamesh ur Assurbanipals kungliga bibliotek beskriver hans fulländning efter döden på följande sätt:

O Gilgamesh, fulländad kung, Anunnakis domare, dödsrikets väktare, härskare över dödsrikets invånare! Du är en domare och har en Guds insikt; du vistas i dödsriket och avkunnar slutgiltiga domar. Din dom kan inte ändras, ditt ord är inte föraktat; du ifrågasätter, du undersöker, du dömer, du väger för eller emot, du fäller det rätta beslutet. Shamash har överlämnat i dina händer att fälla dom och beslut. Inför din närvaro bugar sig kungar, regenter och prinsar.

Genom sin förvärvning av andlig fulländning blev Gilgamesh ett måttstock på människans andliga värde - ett slags idealvikt, så att säga, som placerades i vågens andra skål för att avgöra vikten på ens egen andliga värde på domedagen. Gilgameshs fulländning och sättet denna fulländning förvärvades på, blev en förebild för var och en som likt Gilgamesh fruktade döden och strävade efter att uppnå evigt liv.

På ytan skulle det kunna tyckas att eposet, som förfarar med en kungs handlingar, huvudsakligen vände sig till en kunglig publik, som ett slags förebild för kunglig fulländning. Det finns emellertid skäl att tro att det från början var skrivet för en annan läsekrets. Även om förvärvet av fulländningen presenteras i eposet som en process som utspelar sig i Gilgameshs inre, så visar en mer uppmärksam läsning att hans fulländning snarare är en medfödd egenskap som förordnades till honom vid födelsen; med gudarnas hjälp fortsatte han sin väg stadigt mot sitt mål, likt solens säkra rotation i sin bana. Vägen till andlig fulländning som anges i eposet hade faktiskt ingen relevans för en kung. Den äkta hjälten i historien är snarare Gilgameshs följeslagare Enkidu, en enkel man som övervinner sin djuriska natur genom gudomlig vägledning och blir Gilgameshs kamrat och oumbärlig hjälpare inför dennes livsuppgift. Möjligheten att uppnå mänsklig fulländning är således inte ett privilegium som är endast förbehållet kungen.

Ärvdes vidare
Den esoteriska läran som jag har beskrivit har inte dött ut med det assyriska rikets fall. De lärde männen som förut tjänade den assyriske kungen fann senare anställning vid mediska och nybabyloniska kungars hov, som var

inkräktarna på det assyriska anspråket på världsherravälde.

Så småningom finner vi att deras ättlingar lär Daniel kaldéernas esoteriska hemligheter, ger råd till Persiens storkungar, vidarebefordrar sin visdom till Pythagoras, väntar vid Platos dödsbädd, utför kungens substitutsritual för Alexander den Store, tyder Sullas ansiktsuttryck och till slut finner vi de sprida ut sina doktriner vid Roms imperialistiska hov som högvärderade rådgivare av kejsarna Claudius, Nero, Domitian, Trajan och Marcus Aurelius. Jag vågar påstå att deras inflytande har varit mycket större än man trodde.

Kungens bön
Vem har alltid följt budorden?
Hela det existerande människosläktet syndar. Jag, din tjänare har begått varje synd.
Jag stod i din tjänst, men förvandlades till lögnare, Jag ljög, jag förlät mina egna synder,
Jag sa otillbörliga saker, du känner dem alla. Jag skymfade guden som skapade mig,
Jag begick en vederstyggelse, genom att vara elak. Jag eftertraktade din övergivna egendom,
Jag begärde ditt dyrbara silver. Jag lyfte min hand och vanhelgade det som inte bör behandlas på detta sätt.
I ett tillstånd av orenhet beträdde jag templet. Jämt och ständigt begick jag hemska vederstyggelser mot dig, jag överträdde dina regler, vilket misshagar dig
I mitt ursinne förbannade jag din gudomlighet. Jag har ständigt begått orättfärdighet, medvetet eller omedvetet. Jag har uppfyllt alla mina önskningar, jag erhöll orättfärdighet
Nu är det nog, min Gud! Låt ditt hjärta vila. Må gudinnan som var arg lugna ner sig helt
Släpp fri den undertryckta vreden i ditt hjärta. Må ditt innersta väsen som jag gick ed på vara försonad med mig.
Fastän mina orättfärdigheter är många, befria mig från dessa band. Fastän mina överträdelser är sju, låt mitt hjärta vila.
Fastän mina synder är många, visa stor vänlighet och rengör mig. Min gud, jag är utmattad, ta min hand. Jag faller till marken, stödja mitt huvud.

Jag är en oxe, jag känner inte växterna jag äter, Jag är ett får, jag känner inte till absolutionsritualen i vilken jag deltar. Jag är en flod, jag vet inte vart jag ska rinna,
Jag är ett skepp, jag vet inte vid vilken kaj jag löper in. Människosläktets orättfärdigheter, synder och överträdelser är talrikare än hårstråna på hans huvud. Jag har trampat på mina orättfärdigheter, synder och överträdelser, som låg på hög likt löv på denna dag låt dem vara befriade och frikända.

Från Wilfred G. Lambert, ”DINGIR.SA.DIB.BA Incantations (besvärjelser)”, Journal of Near Eastern Studies, Vol. 33 (1974), sid. 283-285.

Översattning (från engelska) av: Christina Jacob

Artikelförfattaren är professor i assyriologi vid Helsingfors universitet