Massakrer på kristna har inträffat både före och efter 1915 i det Ottomanska imperiet och även om övergreppen skilt sig från varandra så har alltid de svagaste grupperna drabbats hårdast. Från mitten av 1800-talet och fram till 1915 har assyrier drabbats av flera massakrer, både stora och små, däribland enbart enstaka byar drabbades, men ibland hela områden. Folkmordet 1915, lever vidare genom individer från den generation som blev offer för det och av vilka flera lever i dag och har berättat för de yngre generationerna om sina upplevelser. Detta är en viktig förklaring till dess bestående aktualitet och närvaro i den assyriska gruppen i Sverige.

Sultanen Mehmet Resat tog 1914 initiativ till och gav order om massakern på de kristna i imperiet. Först gav han order om att alla kristna män beväpnas jämbördiga med muslimerna och skickades till fronten. Därefter talade han inför guvernörerna och de styrande i de kristna områdena att sätta fast resterande kristna. Man började med armenierna så att de andra kristna grupperna skulle tro att ingen fara förelåg för deras del. Man samlade de stora männen, prästerna, ledarna, de förmögna och framstående personligheterna under falska lovord. Då offrena frågade om orsaken, svor muslimerna att de inte visste och att svaret skulle de få hos guvernören. När de väl hade tillfångatagit alla män sattes de i fängelse och under nätterna väcktes de, togs utanför byarna och städerna och mördades utan att någon märkte detta. Många unga flickor bortrövades, människor försvann eller omkom till följd av flykt och andra situationer. Plundring och dödande var väldigt aktuellt, främst mot armenier men även mot assyrier. De syrisk-ortodoxa samfunden tvingades till migration till andra länder och till storstäder.

Man samlade människorna i stora skaror och band dem och mördade de hänsynslöst. Ren folkmord skedde under detta krig och det är det krig som har präglat assyrierna mest. Muslimerna deklarerade att kriget var ett heligt krig. Kurderna föll omedelbart över de kristna. Halsar skars av, gravida kvinnor fick magar uppsprättade, liken samlades i högar, ett kallblodigt masslaktande.

Det Ottomanska riket började försvagas p.g.a. frigörelseförsök. Stormakterna, England, Frankrike och Ryssland påskyndade gärna försvagningen för att på så sätt minska sultanens imperium. Under första världskriget ställde assyrierna/syrianer upp med egna arméer på "skyddsmakternas" sida för att strida mot turkarna i hopp om att få ett eget territorium, som de blivit lovade. Men skyddsmakterna svek assyrierna och höll inte sina löften. Assyrierna/syrianerna lämnades i turkarnas händer och antalet döda är enligt uppgift en och en halv miljon kristna, varav ca 600 000 assyrier. De flesta var armenier, men också assyrier dödades, jakobiter såväl som nestorianer och kaldéer.

Det tragiska året 1915 går under namnet "Svärdets år". Namnet syftar på folkmordet som turkarna och kurderna avrättade på de kristna. 1916 erövrade ryssarna hela östra Turkiet samt norra Irak. Det viktiga för de kristnas situation var att de besegrade muslimerna nu för sin del utsattes för trakasseri och plundring.

Men just när situationen verkade som bäst för de kristna så inleddes revolutionen i Ryssland. Kerensky gav order om att alla ryska trupper skall dras tillbaka från Turkiet. Nestorianerna stod nu inför ett svårt val: antingen skulle man fly till Ryssland eller klara sig själv till engelsmännen skulle komma till hjälp. De flesta föredrog att vänta på undsättning. 1917 inföll ryska revolutionen som ledde till att ryssarna definitivt drog sig tillbaka från Turkiet. Assyrierna litade nu på engelsmännen, men de kom aldrig och då tvingades assyrierna fly till det brittiska ockuperade Irak. När världskriget närmade sitt slut var förlorarna turkarna, vid freden i Sévres 1920 fråntogs Turkiet imperiets besittningar i Mellanöstern och sydvästra Mindre Asien.

Vid fredsförhandlingarna ansågs inte assyrierna utgöra någon nation och fick därför inte samma behandling som kurder och armenier, vilka skulle få bilda självständiga stater. Motiveringen till beslutet om assyrier var att de aldrig hade en egen stat, att de aldrig hade varit förenade under en gemensam ledning, att de inte hade något gemensamt centrum. Och framförallt att de inte hade något geografiskt sammanhängande område där de skulle utgöra en majoritet. Assyrierna skulle få garanterade rättigheter likvärdiga med majoritetsbefolkningen. Deras begränsade självbestämmanderätt hade alltid byggt på den kyrkliga sammanhållningen och skulle enligt uppgörelsen även fortsättningsvis göra det. För de kristna var detta beslut en stor besvikelse.

Men två år efter Sévresfreden avsattes sultanen i Turkiet. Landet utropades till republik och Mustafa Kemal Atatürk valdes till ledare och överbefälhavare för en nationalistisk armé. Atatürk brydde sig inte alls om fredsfördragen och genom krig och diplomati lyckades han uppnå en ändring. Nationalism var det yttersta målet nu, och för att denna skulle vara fullkomlig så gavs det inget utrymme för nationella minoriteter, t.ex. blev assyrier kristna turkar.

När imperiet upplöstes blev konsekvenserna för assyrier bl.a. att de uppdelades och separerades in i nya politiska enheter. Mesopotamien hade tidigare inte utgjort någon politisk enhet. De politiska enheter som blev till i samband med imperiets upplösning är de länder som fick gränser emellan varandra. Dessa är Turkiet, Syrien, Iran och Irak. Hädanefter blev de underställda och ingick i olika staters jurisdiktion och olika majoritetsgruppers dominans i respektive politisk enhet.

Följden av massakrerna och kriget
Det som skedde under och efter första världskriget och de nya gränsdragningarna förvärrade assyriernas situation. Man tvingades att fly från land till land eftersom ingen stat ville erkänna ens existens. Dessa flyttningar splittrade gruppen till Turkiet och Syrien och även senare skulle de fly till Libanon. Denna behandling som assyrierna fick genomgå gav upphov till uttåget från Mellanöstern till bl.a. USA och Europa. Följden av det ökade förtrycket och förföljelsen, stärkte under samma tid nationalismen starkt inom gruppen.

Till skillnad från den armeniska befolkningen och de nestorianska assyrierna i östra Turkiet hade de syrisk-ortodoxa inga anspråk på autonomi om inte heller någon politik eller beväpnad mobilisering. Armenierna ville ju ha autonomi: eget land, de var även allierade med Ryssland, Turkiets ärkefiende i flera krig och därför utsattes de för massaker, nestorianerna hade erkänt sig som politiskt aktiva. De syrisk-ortodoxa höll sig till sin kyrka och levde efter de gamla traditionerna, de ställde inga politiska anspråk. Nestorianerna hade västmakternas beskydd, vilket var ett hot mot landets integritet och framtid.

Den turkiska republiken och dess extrema statsnationalism erkände inte några etniska minoriteter med undantag för religiösa minoriteter som judar, greker och armenier. Och dess assimileringspolitik har bestått i att förneka etnisk mångfald i landet och endast erkänna den turkiska nationen, det turkiska språket, historien och kulturen. Justitieministern Esat Mahmut Bozkort, yttrade 1930 till dagstidningen Milliyet att Turkiet "är turkarnas land. Den som inte har en äkta turkisk härstamning har bara en enda rättighet i detta land: rätten att vara tjänare och slav". Mustafa Kemal Atatürk uttryckte sig såhär: "Den största lyckan i livet är att vara turk."

Alla i landet var turkar; kurder definierades som bergsturkar, assyrier som kristna turkar. Republikens grundläggande ambition och politik har bestått i ett förnekande av andra etniska gruppers existens och rätt till eget språk, utövning av kultur samt lika möjligheter till att delta och besluta i den politiska processen i landet, assimilera alla etniska grupper, med andra ord turkifiera dessa genom en mängd olika åtgärder. Några konkreta exempel på detta är bl.a. lagstiftningen om att alla medborgare i landet skulle anta turkiska efternamn eftersom annars kunde man inte bokföras, inte få ut identitetshandlingar etc. Ett annat exempel är det att staten ändrade namn på alla byar och städer i den sydöstra delen av landet som inte hade turkiska namn.

1920- 1960-talet kan karakteriseras som en "stabiliseringsperiod", de möjliggjorde en återhämtning för assyrier efter folkmordet och dess följdverkningar. Överlevande som flytt till olika platser och gömt sig började nu successivt återvända till sina ursprungs byar. Familjer återfann varandra, andra fick visshet om vilka som fanns kvar. Långsamt återgick man till att bruka sin jord, sina förstörda hus och kyrkor och bilda familjer. Denna "stabiliseringsperiod" avslutas med uppkomsten av en rad kriser orsakade av konflikten mellan Turkiet och Cypern. Migration till städer ökade och vid decennieskiftet 1960-70 startade migrationen till Europa och andra världsdelar.

Folkmordet spelar en avgörande roll i gruppers medvetande och identitet, och genom de överlevande har det förts vidare till efterkommande generationer. Generationen som genomlevt folkmordet har starka trauman, där händelserna har satt spår i individerna och de bär på en rädsla som de har överfört till de yngre generationerna. Dessa minnen och denna rädsla har utlösts av händelser som inträffat senare, t.ex. under de olika Cypernkriserna på 1960- och 70-talen. Dessa kriser utlöste en rädsla för att år 1915 skulle upprepas eftersom detta har medfört en överkänslighet för hot, eller potentiellt hot och tendenser till liknande övergrepp. Många kände sig hotade under Cypern kriserna och råkade ut för aggression, en man uttrycker sig koncist: " vi var mycket rädda, männen gömde sig; vi var rädda för att avrättas som under svärdets år".

Folkmordet och dess fasor, vittnesskildringar och förluster av anhöriga, förstörelse och bortrövanden av barn har förts vidare genom den muntliga traderingen som varit den primära kanalen för gruppens kulturella arv och historia. Det finns även ett fåtal rapporter och nedskrivna berättelser av präster och biskopar.

Trauman från 1915 har aktiverats vid varje kris av allvarligare art och man har hanterat situationerna på olika sätt. Det vanligaste har varit att hålla sig inne, inte visa identitet, att fly har varit det ultimata. Exempel på rädslan för att visa sin identitet kan återges med bl.a. hur de levde tillsammans. Kors fick man inte bära, under tröjan gick det men man var rädd, man vågade inte säga att man var kristen. Man talade inte om när man hade högtider, man kunde inte tala om för chefen att det är påsk snart och att man därför ville ta ledigt.

Det är inte enbart Turkiet som tillämpar de mänskliga rättigheterna på detta vis, utan även Syrien, Iran och Irak. Dessa länder har gemensamt att sakna demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Även ländernas inhemska befolkningar saknar frihet och demokratiska rättigheter.

Precis som andra etniska minoriteter drabbas assyrierna/syrianerna på ett flerfaldigt sätt av moderniseringen och identitets politiken. Fram till 1915 bodde det ca 500 000 assyrier/syrianer i Mesopotamien. Assyrier blev som andra minoriteter inte bara utnyttjade av imperialistmakter som England, Frankrike och Ryssland i dessas strävanden att besegra det Ottomanska imperiet och försök att ta över dess stora landområden. De blev också offer för exploatering, förtryck och minskning i antal genom folkmord och är fortfarande förnekade ett erkännande av sin existens som folk.

Varför just Sverige?
En anledning till att Sverige tog emot assyrier var den att Västtyskland år 1973 införde ett invandrarstopp. Men invandringen till Sverige hade redan börjat år 1967. Åren 1974-1978 var de år då det strömmade in mest assyrier till Sverige. De flesta flyttade till Södertälje, eftersom där fanns det redan ett par familjer utspridda och för att en syrisk-ortodox präst hade bosatt sig där, och en syrisk-ortodox församling hade grundats år1970. Det främsta skälet till koncentrationen kring en ort var att bryta isoleringen som en spridd bosättning medfört. Därför genom att flytta samman skapade man sig också en trygghet och bättre förutsättningar för föreningsverksamhet och religiös service, som är två mycket viktiga delar i den sociala samhörighetskänslan.

Mellan åren 1961-1970 så var invandringen dominerande pga. behov av arbetskraft. Sverige var i behov av god arbetskraft som inte behövde kunna tala svenska eller ha andra förmågor mer än hantverkliga sådana. Invandringen till Sverige, av assyrier började 1967. Då överfördes genom en förfrågan från kyrkans världsråd och FN: s flyktingkommissariat i Genève, ca. 200 statslösa kristna från Libanon. Sedan mellan åren 1971-1975 så bestod invandringen av familje- eller kedjeinvandring. Man sökte sig till sina nära och kära. 1976-1979 var det mer frågan om att få in sina landsmän, man ville få in så många assyrier som möjligt för att de inte skulle fortsätta att leva under förföljelser och förtryckelse. 1980-1993 handlade om politiska skäl, då det längre inte var demokrati alls och man ville bara komma ifrån kurderna och det styre som fördes.

Assyriernas situation i Sverige
Antalet assyrier bosatta i Sverige beräknas idag att vara ca 60 000. Varför det är svårt att hålla räkningen är för att de siffror som finns är ofta från slutet av 1970-talet och början av 1980-talet. Det är fortfarande många som utvandrar, till sina anhöriga i Sverige, därför är det svårt att hålla räkningen. Dessutom så växer gruppen för varje år, eftersom barnafödandet ligger bland det högsta för invandrargrupper i Sverige. Man uppskattar att assyriska kvinnor föder i genomsnitt 3-4 barn. Mortalitetstalet är väldigt lågt, eftersom de flesta kom hit vid en ung ålder.

Assyrier är de invandrare som bor mest segregerat i Sverige. En orsak är den att de själva söker trygghet i gruppen och för att de av samhället hänvisas till vissa områden, för att där finns det lediga lägenheter. Dessa bostäder är många gånger de minst attraktiva och de mest belastade av sociala problem. Många är arbetslösa, socialt utslagna och missbrukare i dessa områden. Därför är det många gånger svårt att vara med i det svenska samhället och lära sig det svenska språket.

Assyriernas situation i Turkiet
De assyrier som kommer från Turkiet levde i ett medelutvecklat kapitalistiskt landområde med stora sociala och kulturella skillnader. Här arbetade de flesta inom jordbruk, boskapsskötsel och småhandel. Det har också varit mycket vanligt att assyrier har bedrivit handel. Sydöstra delen av Turkiet är ekonomiskt underutvecklat och har under en lång period varit isolerad från omvärlden. Det fanns inga statliga skolor fram till 1950-talet, vilket innebar att analfabetismen har varit och är fortfarande väldigt hög, upp till 90 % av befolkningen kan varken läsa eller skriva. Man inhämtar sin kunskap direkt i arbetet eller den dagliga verkligheten. Trots att Turkiet har fem års obligatorisk skolgång så har den assyriska skolgången inte varit så regelbunden. Det var viktigare att barnen hjälpte till med arbetet på fälten eller ta hand om djuren.

Många småbyar i sydöstra Turkiet har ingen skola alls, pga. det sedan 15 år pågående inbördeskrig i området mellan kurdiska gerillan och turkisk militär. Detta krig har gjort så att inga civila tjänstemän som t. Ex. lärare, har vågat stanna kvar i området. Varje år hotas, misshandlas och dödas flera lärare i området. Assyrier lever som minoritet i muslimsk omgivning, därför vågar inte många familjer skicka sina döttrar till muslimska skolor i rädsla för att de ska trakasseras, vanhedras och rövas bort.

Utbildningsmöjligheterna i Irak och Syrien är mer skilda från Turkiets förhållanden. Det beror dels på att assyrier kommer från större städer med mindre utsatthet för sin tro och dels på att Irak och Syrien var under engelsk och franskt mandat fram till första världskrigets slut. De flesta assyrier är skriv- och läskunniga och har genomgått en förgymnasialutbildning. Många av dem har också kämpat vidare och lyckats få en högre utbildning som, t. Ex. lärare, ingenjör och läkare.

I Sverige har stora delar av gruppen svårigheter att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden. Det är inte bara språksvårigheterna utan även svårigheter med grundläggande kunskaper i matematik och samhällsorientering som begränsar gruppens förutsättningar. Därför fick de börja med att arbeta inom industrin som sedan rationaliserades bort och omstrukturerades. Detta innebär självklart att man tar upp gamla traditionella hantverksyrken från hemlandet som skräddare, skomakare, snickare, guld- och silversmed, restaurangarbeten mm. Egenföretagandet bland assyrier/syrianer är idag mer utbredd än någonsin i Sverige. En av nackdelarna med detta är att ungdomar hoppar av skolan och ger upp sin utbildning för att gå in i familjeföretaget. Dessutom så har de vuxna med hög utbildning själva blivit egenföretagare eftersom de inte har kunnat få jobb motsvarande sin utbildning. Dessa har då t. Ex. valt att arbeta inom livsmedelsbutiker, grillbarer, restauranger osv.

Källa Hujådå.