Av: Johanon Kashisho
Översättning från arabiska: Shlemun Mousa/Lund

Livet som eleven berättar om i den här artikelserien av sina memoarer, är en ständig kamp mellan motsträvigheter, mellan umbärande och välfärd, vänlighet och stränghet, hat och kärlek, fattigdom och rikedom.

Mellan dessa motsträvigheter träder människan fram på livets scen och börjar kontinuerliga kamp för att till sist gå ut antingen som en misslyckad förlorare eller en lycklig vinnare.
Livsvillkoren som denna vår elev har gått igenom, var med våra elevers mått mätt, hårdare än vad ordet hård kan betyda. Det finns ingen gemensam nämnare mellan dem och våra dagars villkor utom människan själv.

När nu de gångna dagarnas elever har splittrats i världsänden, utan att lämna efter sig något nämnvärt om sina liv för kommande generationer, är dessa memoarer som vi publicerar i Hujådå av mycket stor vikt. De skildrar inte bara en enskild elevs liv, utan de är en utmärkt beskrivning av hela vårt folks livs förhållanden. De är en ledig litterär berättelse om de sociala och kulturella livsvillkoren under vilka vårt folk levde i Gezirah efter trettiotalet.

DEL 1.

De goda skoldagarna, tillsammans med barndomskamraterna. Vi gick på morgonen och kom tillbaka på kvällen. Tillbringade helgerna tillsammans i lycka och glädje. Det var de bästa stunderna i livet.

I den tidiga åldern knöts starka vänskapsrelationer mellan barnen; gårdagens ungdomar och dagens män. Vi upplevde många spännande händelser och har väldiga goda minnen. Våra små hjärnor var fulla av tankar och funderingar. Det var många idéer, många planer, många önskningar och förväntningar. Allt rörde sig kring vår framtid, hem och arbete.
De svåra skrivningarnas resultat framhävde en av klasskamraterna och gjorde honom en god förebild för de andra. Vi uppskattade det att vara bäst i klassen och respekterade den som blev det. Vi beundrade också honom och önskade att vi blev bästa i klassen och i skolan som han. Därför kämpade vi hårt för att uppnå målet. Vi pluggade dag och natt för att ernå den hederliga titeln: den bästa i klassen.

Våra skolor var inte som dagens skolor. De var snarare lika militära läger fulla av aktiviteter. Principerna var fasta och ingen tvekade i att acceptera och fullfölja dem. Rektorn var en personlighet man blott kunde föreställa sig. Det var nästan omöjligt för en elev att nå fram till honom i ett personligt ärende. Men ingenting kunde tysta eleverna. Trots alla bestämmelser och föreskrifter som lärarna kom med lekte barnen som vildar i skolgården. De sprang och hoppade och skrek. På vintern var gården gyttjig så att våra gummistövlar sjönk och fastnade i leran; och på våren och sommaren var den torr och dammet flög högt under våra fötter och fyllde våra lungor. Men trots alla dessa omständigheter brydde vi oss inte om annat än lydnad och våra studier. Ty våra skolprinciper lärde oss att endast med studier och lydnad uppnår man sitt önskade mål för framtiden.

Framtiden var då en skräckinjagande tanke. Vi var tvungna att planera för dem med stor omsorg och försiktighet för att tillförsäkra sig levebröd som inte kunde få utan mödor och bekymmer. Enligt min mening, lärde man sig då, på fyrtiotalet, under ett år vad dagens skolor lär ut på flera år. Eleven fick en disciplinerad fostran och träning inför livets hårda bud. Utan en sådan fostran är det omöjligt att kunna hävda sig som en fullvärdig och respekterad person.

Våra lärare var stränga som den tidens stränghet och respekten var absolut i enlighet med talesättet: ”Den som lär mig en bokstav, till denne blir jag en slav”. I verkligheten blev vi inte deras slavar, utan vi blev så småningom deras vänner när vi kom underfund med att deras stränga fostran var oss till stor hjälp i livet och dess vändningar. Vart än läraren gick togs han emot med stor vänlighet och respekt som kunskapsförmedlaren förtjänar. Lärarna var inte många. Den av dem som kunde mer än ett språk betraktades som ett sändebud sänt från himmelen för att undervisa och fostra folk. Vi önskade av djupen att läraren gjorde besök i vårt hus. Då rusade alla familjemedlemmarna, både barn och föräldrar, för att hedra gästen med enorm vänlighet och gästfrihet.

I våra skolor fanns det olika klassrum för pojkar och flickor. Men skolgården var gemensam och vår samvaro med flickorna var hårt bevakad. Det fanns ingen tolerans för kontakt mellan könen och brott mot principen var oförlåtliga. Hårdast var det när läraren eller rektorn misstänkte en hastig ”stulen” kyss eller nära kontakt mellan en pojke och flicka. I sådana fall sammanträffade lärarna och rektorn för att diskutera den känsliga händelsen mycket omsorgsfullt. Speciellt känsligt var det om rykten redan hade nått till de berördas släktingar, framförallt flickans, ty då blev luften elektriskt laddad med åska och svarta moln. Därför var vi, både flickor och pojkar mycket försiktiga och rädda om vårt rykte. Men å andra sidan såg vi upp till flickorna som till änglar, som om de inte var från denna världen. Det var absolut förbjudet att vara ensam med en av dem, ty en ohejdad snabb kyss kunde leda till en verklig katastrof.

Tålmodigt och längtansfullt väntade G. på att M. skulle gå ut från sitt hus och bege sig till skolan. Han räknade hennes steg och betraktade henne i smyg utan att hon märkte något. Han njöt av att se hur lent och fint hon gick som om vore hon en skönhet som rörde sig för att skaka världen kring sig. Hennes långa hår fladdrade mållöst mot hennes axlar. Allting hos henne var enkelt, hennes skratt, hennes tal och hennes umgänge med sina väninnor. Men hon var ändå i alla elevers ögon Guds finaste skapelse.

Pojkar och flickor var skilda åt som om vore de två skilda världar. Det var ytterst svårt för bägge könen att umgås och ta kontakt med varandra. Där ur föddes ”den brinnande kärlekens skola”, ty alla dessa förbud och restriktioner var en produkt av traditionerna och av naturen. Betyder nu detta att den tidens kärlek var starkare, mäktigare och mera beständig än dagens lättillgängliga kärlek? Vad kan det annars betyda?

Nu inställer sig frågan: Varför suckar vi så över de gångna dagarna och allt vad de hade med sig av bekymmer? Varför längtar vi till det som har gått trots att dagens glädjeämnen är mycket fler än dåtidens. Dagens frihet flerfalt mer än den vi hade då och dagens materiella tillgångar mycket större än de vi hade på trettio- och fyrtiotalen?

Med all säkerhet beror det på att den tiden, trots allt vad den hade med sig av hårda bud, var en lycklig tid som ledde oss till att bli mogna i förtid, förstå saker och ting runt omkring oss, lära känna livet med alla dess negativa och positiva drag, bitterhet och sötma, ont och gott och bemöta livet med djärvhet, mod och självsäkerhet.