Vi är assyrier historiskt, geografiskt, språkligt och kulturellt

DEL 1
Det är väl känt att vår historia och vår civilisation började för mer än 6 000 år sedan i Mesopotamien (Bethnahrin), i synnerhet i det område som ligger mellan Babylon och Nineve. Denna kultur och historia har formats av våra förfäder sumererna, akkadierna, babylonierna och naturligtvis av våra assyriska förfäder. Vi kan inte med vetenskaplig exakthet avgränsa den första fädernejorden, där den mesopotamiske mannen levde. Vi vet inte heller exakt vilket datum han kom till detta land.

Den vetenskapsman som sysslar med historia kan bekräfta att mänskligheten, varken förr eller senare, har sett en så mäktig och mångsidig kultur som den som föddes, växte och utvecklades i Bethnahrins jord. Denna kultur som genom sina stora gärningar har berikat mänskligheten med så mycket vid den tidpunkten av mänsklighetens sociala framåtskridande.

Språket
Våra förfäder talade ett semitiskt språk, som innehöll många närliggande dialekter. Man kan ändå säga att det bara var ett språk, eftersom alla de olika dialekterna hade ett gemensamt ursprung. Och det berodde bl a på geografiska, ekonomiska, politiska eller religiösa förhållanden om man hörde till det sumeriska babyloniska, akkadiska, kaldeiska eller det assyriska dialektblocket.

Detta språk existerar fortfarande till stor del i våra böcker vad gäller ordförråd och grammatik och det talas också av vårt folk; naturligtvis med hänsyn tagen till att ett språk undergår förändringar genom seklen, parallellt med övrig utveckling i samhället. (Bokstaven ”shin” var den dominerande bokstaven i detta språk”, jämfört t ex guden Ashur och även många kungars namn, som innehåller detta ljud).

Det är helt klart att namnet Ashur härstammar från de assyriska stammarna i och runt staden Ashur vid Tigris stränder och från stadens gud med samma namn, Ashur.

Maktkamp
Dessa olika semitiska folkgrupper, som bodde i Mesopotamien, började så småningom att bygga stora byar och samhällen. Allt eftersom utvecklingen hela tiden skred framåt – kulturellt och materiellt – växte dessa samhällen. Till slut hade de grundat de stora stater och imperier som fanns i vår förgångna kultur. Grupperna tvistade och kom i konflikt med varandra och var och en av de stora folkstammarna försökte att ta makten. I strider erövrade de omväxlande från varandra de bästa produktions- och försvarsmedlen – genom dessa strider har dessa grupper blandats historiskt.

Dessa semitiska grupper, inklusive det arameiska blocket, hade liknande religion och liknande gudar, vilket ledde till liknande religiösa traditioner, namn och myter (t.ex. Gilgamesh). Största delen av den arameiska gruppen emigrerade dock till Damaskus och Hamah under Sargon II:s dagar (700-talet f Kr). De odlade jorden och införde olika hantverk för att kunna producera medel för sin existens och utveckling.

Ur den sumeriska civilisationen steg den akkadiska och dess stat; ur den akkadiska steg den babyloniska med sin stat; och ur den sumeriska, akkadiska och babyloniska (kaldeiska) civilisationen steg den assyriska, vilken sträckte ut sitt herravälde på resterna av dessa kulturer och stater och grundade den första centrala assyriska staten och därefter det assyriska imperiet, som kom att leda människans historia i denna del av världen fram till Nineves fall den 28 augusti år 612 f Kr.

Konflikterna och ibland krigen mellan de två stora systerstäderna Babylon och Nineve gällde vilken stad som skulle vara den dominerande staden, d v s vilken av städerna som skulle ha den styrande makten. Krigen gällde alltså inte att erövra och förslava den andra staden. Men när Belshasar och Nebukadnessar (kungar i Babylon) allierade sig med perserna för att få Nineve att falla vilket också skedde år 612 f Kr skapades också omständigheter som kom att leda till Babylons eget fall år 530 f Kr – just genom perserna.

Den första centrala assyriska staten i Ashur, Kalah, Dorsharokin och Nineve utvecklades genom tidens gång till ett mycket stort imperium från 1300-talet f Kr och många hundra år framåt. Kungar under det assyriska rikets storhetstid:

Ashur-Ubalit (1340)
Tukulti Urta I (1232)
Tiglath Pileser I (1100)
Ashur-Nasir-Apal (885-860)
Shalmaneser III (746-728)
Shargon (722-705)
Sennacherib (705-681)
Esarhaddon (681-668)
Ashur-Bani-Apal (668-626)

Under den store kungen Tiglath Pileser I:s dagar sträckte sig imperiets gränser ända upp till medelhavets stränder och alla olika folk och stammar som levde I detta imperium hade rätt att kalla sig assyrier – de blev assyriska medborgare.
Här kan sägas, att i dessa dagar (från 1300-talet f Kr och framåt till Nineves fall år 612 f Kr, till Babylons fall år 538 f Kr och därefter då Haran var den ledande staden) var namnet Ashur och Assyrien det ensam dominerande namnet på folket och landet i den delen av världen, och förblev så ändå fram till Kristi födelse.
Babylons fall

År 331 f Kr besegrade Alexander den store Ashurs rike och intog Babylon. Under hans tid ersattes namnet Ashur med Assyr och Ashuria med Assyria, eftersom sh-ljudet inte fanns i det grekiska språket. Följaktligen ersattes så småningom alla namn som innehöll sh-ljud med s-ljudet. Så ändrades t ex Chamiramat till Semiramis, Charkon till Sargon, Charo till Saro osv. Och ända fram till våra dagar frågar assyrierna sin vän ”Assuriai ’a hat?”, vilket betyder ”Är du assyrier eller inte?”. Och ordet åshoråjo’thå är det samma som åssoråjo ’thå (assyrisk), dvs. bara en ersättning av sh med s.

Det är alltså inte alls som en del av våra präster har sagt i några århundraden och även säger än idag, att vi har fått vårt namn från en historisk person, som hette Cyrus (539 f Kr). När vi vet att det stora namnet Ashur och dess stora imperium assyrierna var ett dominerande namn i hela världen i mer än 1000 år innan denne Cyrus; Prästerna i vår kyrka har försökt att tänka ihop oss med detta Cyrusnamn, för att eliminera våra hedniska assyriska namn och ge oss, ett annat namn som vårt folk inte har någon historisk anknytning till.

Kristendomens inträde
Efter det att våra förfäder förlorat den politiska och militära makten omkring 600-talet f Kr blev de förföljda och förslavade och dignade under bl.a. persers, grekers och romares förtryck. De fann nu sin frälsning i den nya läran, kristendomen, som manar till fred och godhet och på samma gång lovar de troende att komma till himlen. En himmel som är mycket långt ifrån erövrarnas och despoternas händer och som dessutom är en himmel som varar i evighet. De övergick i tiotusental och sedan i hundratusental till den nya läran.

Den första kyrkan började organisera de troendes dagliga liv de fick känna av den disciplinära sidan av kristendomen. Den försökte få läran att gå djupt in i deras sinnen och att få dem att leva och dö för denna religion.

Den kristna kyrkans historia känner inte till någon annan kyrka som har förföljts och förtryckts i så stor skala, som den som våra assyriska fäder bekände sig till. Prästerna i vår kyrka mobiliserade hela vårt folk att försvara (och dö för) denna nya religion. Våra förfäder predikade i hela den gamla världen, i synnerhet i Asien och i Afrika.
Tusentals av vårt folk lämnade sina föräldrar, syskon och familjer för att ansluta sig till kyrkor och kloster, där de blev munkar, präster, dekaner och predikanter. De trodde att de på detta sätt skaffade sig garantier för en mycket lysande framtid i himlen.

Vi får också ta hänsyn till att människan bara är en gäst i denna världen och att livet på jorden bara är som ett skådespel. Efter döden överförs hon till den eviga himlen, där det inte existerar despoter, förtryckare eller tjuvar. I enlighet med detta, har ett helt folk ändrats till ett kyrkofolk inom kristendomen och väntar på den utlovade himlen. Och följaktligen är det inte nödvändigt att ha ett hem att försvara och dö för, eftersom vårt hem inte är här, utan i himlen. Även vår litteratur och kultur har överförts till att tjäna detta mål.

För att skydda och bevara allt det som nämnts ovan, har en kyrkomyndighet formats, för att administrera anhängarnas liv och affärer. På basis av detta är patriarken kyrkans överhuvud och Guds sändebud på jorden. Efter honom i rang följer ”Maferiano” och sedan ärkebiskopen, biskopen, prästen, munken och diakonen. Följaktligen är patriarken en ledare med oinskränkt makt vad gäller allting i de assyriska människornas liv; och så har kyrkan makt att organisera människors liv vilket visar sig i en fullständig lydnad för att vara kyrkan till lags och för att försäkra sig om en plats i det utlovade paradiset. Om inte till ett nytt helvete, vilket innebar ett nytt slaveri.

Utan tvekan har vår kyrka ärvt många, många traditioner från kyrkorummen, prästerna och ritualerna i Nineve och Babylon. Exempelvis de kläder som prästerna bär framför altaret, rökelsekaren och cymbalerna. Vidare så var kungen i Nineve eller Babylon på samma gång en ”kung” och ett huvud inom religionen och för kyrkorna. Enligt detta hade han både den världsliga och religionens makt i sin hand liksom patriarken har idag.


[Tidigare publicerad i Hujådå Nr. 1 – 1978]